Camel

Du skrev att du ville att jag skulle läsa den här dikten för att du inte visste om någon annan än den som du skrev den till skulle kunna förstå den. Jag tycker  att en av de bästa sakerna med poesi är att man får tolka dikterna precis som man vill. Även om författaren hade en tanke bakom dikten, så är det upp till varje läsare att bestämma vad den betyder för just henne/honom. Onekligen finns det minnen mellan dig och din vän som gör att ni förstår den här dikten på ett sätt som inte någon annan kan. Den verkar beskriva en viss händelse, och den gör så med sorgsenhet. Jag kan inte gissa mig till exakt vad det är den berättar. Så kanske ska jag börja med att tala runt den?

Jag gillar verkligen rytmen i den här dikten, och som alltid är ditt språk oerhört vackert. Vinter verkar vara ett återkommande tema i dina texter: det får symbolisera mycket. Jag gillar särskilt hur du använder "vindlar, vinterkalla, vindstilla", det är inte bara snyggt utan kraftfullt - det känns hårt att läsa det högt. Många frågor lämnas obesvarade, till synes för läsaren själv att fylla i, som vad det är för doft? Det är riktigt poetiskt när musiken glittrar - det handlar inte om hörsel utan syn här.

Om jag skulle tolka den här texten så skulle jag för enkelhetens skull säga att handlingen är en person som lämnar en julklapp. Istället för att ringa på dörren så lämnas gåvan utanför dörren, rädd för att förstöra den fina stämningen därinne, så väljer han/hon att stanna kvar ute i kylan. Hon/han vill bara det bästa för personen/personerna innanför dörren. Är det familj eller vänner? Återigen är det upp till läsaren att bestämma. Allting upp till slutet känns som att handlingen är förlagd till nutid. Men sedan blir det svårare... Förtjänar han/hon att hängas för ett rån? Detta har jag svårast för att förstå.

Men, så klart, en mycket välskriven dikt som jag verkligen tyckte om att läsa!