Shop Mobile More Submit  Join Login
About Varied / Hobbyist ChristinaFemale/Sweden Recent Activity
Deviant for 10 Years
Needs Core Membership
Statistics 90 Deviations 5,745 Comments 36,873 Pageviews
×

Newest Deviations

Favourites

Activity


Marianne Stille såg sig ängsligt omkring i sin nya bostad. Trafiken hördes tydligt utifrån gatan. Det var en tvåa på 45 kvadratmeter med kokvrå, inredd med en halvtom bokhylla, ett matbord, ett skrivbord, en soffa, en fåtölj och några stolar hemifrån Stjärnvik. Tapeterna var sterilt vita som i ett sjukhusrum och väggarna nakna. Hon hade gått ur skolan i Stjärnvik och eftersom det inte fanns något gymnasium där hade hennes välbärgade far Markus ordnat med en lägenhet åt henne i Stockholm, på Rådmansgatan, nära gymnasiet som hon hade blivit antagen till som låg på Jarlaplan, Viktor Rydbergs gymnasium. Markus hade uttryckt oro för att dottern, trots att hon var mogen för sin ålder, var alldeles för ung för att bo ensam, så en av Mariannes klasskamrater från grundskolan som skulle gå på samma gymnasium, skulle bo där med henne från och med imorgon. Men den här dagen och kvällen skulle hon bli själv där i lägenheten. Fadern var tvungen att delta i en konferens och jobba med efterforskningar till en ny bok om antiken och kunde inte stanna. Men han hade lovat att komma på besök nästa helg. Och att sätta in pengar åt henne, så att hon kunde köpa mat och böcker. Hyran skulle han själv betala.    
- Lovar du att ringa mig om du hamnar i nån knipa? Och att du inte går ut sent på kvällen? sa Markus.
- Jadå, sa Marianne. Medan hon såg sig omkring i lägenheten förlorade hennes blick den gnista den haft under färden dit.
 - Jag vet att det är fånigt men jag längtar redan hem.
Markus gick fram till henne och kramade om henne.
- Det är inte fånigt. Men du har bara varit här några minuter. Förmodligen går det över snart. Elsa kommer imorgon och du kommer säkert att få massor av nya vänner här också. Snart är det hit till ditt nya hem du kommer att längta istället, bort från din gamla gubbe till far.
- Struntprat, sa hon. Han lösgjorde sig ur omfamningen, sa adjö, steg in i en taxi och lämnade henne.

Marianne tyckte vanligtvis om stillheten i att få vara ensam, att gå långa promenader i skogen, att lyssna på musik och att läsa oabrutet flera timmar. Hon hade länge varit självständig. Det hade hon varit tvungen till. Hon lärde sig läsa redan när hon var fem år och började skriva dagbok i sexårsåldern. Hon hade skrivit dagbok nästan varje dag sedan dess och fyllt ut tio anteckningsböcker. Fadern Markus, som var konsthistoriker och arkeolog, var ofta frånvarande under hennes uppväxt, antingen själsligen, genom att sitta intill henne men vara begraven i en bok som han höll på att läsa eller skriva, eller rent fysiskt via sin närvaro på olika konferenser. Hon lärde sig laga mat med hjälp av kokböcker på egen hand. Modern hade hon sett ännu mer sällan sedan skilsmässan med hennes mor Lydia. Marianne besökte henne ibland när hon var yngre och modern bodde i Stockholm. Marianne var medveten om att hon nu skulle komma att bo nära sin mor som bodde på Johannesgatan, men trodde ändå inte att besöken skulle bli så värst mycket oftare. Marianne tänkte att gymnasiet nog var krävande, jämfört med grundskolan och att hon skulle få fullt upp på dagarna ändå. Just för att hon tyckte om stillheten i att vara ensam kom hon att fasa över storstaden där det tycktes finnas människor och trafikljud överallt, vilket hon blev varse när hon hade packat sin väska och gett sig iväg mot gymnasiet. Men trots, eller kanske på grund av, att det var fullt av människor omkring henne kände hon sig nu ensammare än någonsin tidigare. I ett café hon passerade satt ett ungt par och kysstes, glupskt som barn som äter äpple. Marianne drog sin svarta kappa tätare om sig och skyndade på stegen. Hon var övertygad att hon var för konstig för att få uppleva den sortens kärlek själv och föredrog att slippa se att situationen var annorlunda för andra.
Det var i början av januari, isigt och tio minusgrader. Ute på körbanan sladdade bilar omkring och tutade på varandra nära nog oavbrutet. Hon gick upp på Sveavägen en bit och vek sedan av in på Kungstensgatan och fortsatte därefter rakt fram. Långt bort kunde hon se Engelbrektskyrkans ståtliga orangefärgade klocktorn. Gymnasiet dök snart upp till vänster om henne. Hon tänkte att det liknade ett fängelse, med sin långa strikt kantiga rektangelform och gråa färg.
En ung man, som hon uppskattade till att vara ungefär i hennes egen ålder, sexton, med mörkt brunt, axellångt, lockigt hår, tjock svart vinterjacka och mössa med öronmuffar kom upp till henne. Han visslade till.
- Visst ser det respektingivande ut? sa han.
- Jo, sa hon, i brist på ett bättre svar.
Han log mot henne och vände sig sedan och gick in i byggnaden.
Folk strömmade in i rektangeln. När han gått därifrån och hon hade hunnit fundera lite på det, tyckte hon att det fanns något i sättet han klädde sig och gick på som fick henne att tro att han inte heller var i sin naturliga miljö här, utan att även han var uppvuxen på landet, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hon önskade att hon hade frågat vart han kom ifrån. Och vad han hette. Medan hon följde strömmen in i byggnaden tänkte hon på en låt av och med Tom Waits hon aldrig riktigt förstått, även om visste vad alla orden betydde, I Hope I don’t fall in love with you. Varför hoppades huvudpersonen att han inte skulle bli förälskad? Vad är det för hemskt med det? Hon antog att att hon inte förstod berodde på att hon aldrig hade älskat någon på det sättet.  
Hon hade inte behövt känna sig modfälld över att inte ha hunnit ställa sina frågor till den unga mannen som hon träffade framför gymnasiebyggnaden, för dem hamnade i samma klass. De skulle båda läsa det estetiska programmet. I namnrundan i klassrummet fick hon reda på att han hette Ragnar Ljungberg. Uppenbarligen var även han intresserad av henne, för efter den korta första skoldagen föreslog han att de skulle ta en promenad tillsammans. Hon frågade om allt hon kom på och han svarade och ställde frågor tillbaka. Tonfallet var muntert. Hon fick reda på att han kom från Killstad, en småort i Karlstad, att han var adopterad och hade blivit uppfostrad av en präst och dennes fru. Som en följd av en sådan strikt religiös uppfostran var han nu en övertygad ateist, skrattade han. De gick till Brunnsviken vars vatten stelnat till is under ett lager pudersnö. Hennes nästa fråga verkade få honom att frysa till på ett liknande vis.
- Har du någonsin funderat på att gifta dig och skaffa barn?
Han tvekade länge men sa sedan i allvarligt tonfall:  
- Inte förrän idag, när jag träffade dig. Men vi är för unga för det nu. Någon gång i framtiden kanske, om vi båda skulle känna för det då.
Han kysste henne på kinden och gick hem till sitt. Och världen hade aldrig tyckts henne så vacker och förtröstansfull när hon gick hem mot Rådmansgatan. Snön gnistrade som diamanter i solskenet.  

Snart började han bjuda hem henne till sig. Han bodde i en etta på Linnégatan. De sågs oftast hemma hos Ragnar, för att få vara på tu man hand, och varken störa eller störas av Elsa. Men Marianne underrättade alltid Elsa om var hon var och vad hon gjorde, så att kamraten inte skulle bli orolig. Ragnar och Marianne pratade i timmar, mest om kurserna, kurslitteraturen, konst i allmänhet, litteratur, musik och sina framtidsplaner.
- Älskar du mig? frågade hon då ofta.
- Ja. Älskar du mig?
- Ja.
Efter en stunds tystnad började de prata som vanligt igen.

En gång när Marianne var på besök hos Ragnar och hade berättat om sina gapande vita väggar ledsagade Ragnar henne till en affär med affischer i centrala Stockholm. De gick och tittade på alla fina affischer i flera timmar, men när hon till slut bestämt sig betalade han för det hon ville ha. Nu hade hon reproduktioner av Vincent van Goghs Stjärnklar natt, Claude Monets Vattenliljor och Antik Harmoni av Paul Klee att smycka sina väggar med.

De tre åren vid gymnasiet gick fort, Marianne fick hyfsade betyg och sökte sig vidare till en lärarutbildning. Ragnar skulle gå Juristprogrammet på Stockholms universitet. De lovade varandra att de skulle hålla kontakten. Hon skrev ett mejl till honom redan första dagen de skiljdes åt. Hon skrev om hur ledsamt det skulle bli att inte få träffa honom lika ofta som tidigare och om hur det var på den nya utbildningen. Hon skickade några mejl till men slutade sedan. Han svarade inte. Månaderna gick och åren, tyst och skoningslöst. Hon sökte efter hans adress på Eniro och åkte en ledig dag till universitetsbostäderna vid Stockholms universitet och ringde på där det stod att han bodde men ingen svarade. Hon ringde på igen. Fortfarande inget svar. Hon ringde på en tredje gång, men ingen svarade och inga ljud hördes inifrån lägenheten. Hon gick då nedslagen därifrån och åkte hem till sitt. Hon förstod nu mer än väl vad Tom Waits menade med den där låten som hon funderat över tidigare. Kärlek var komplicerat och det fanns ingen garanti för att den andra älskar dig tillbaka, eller att det ska fungera ens när båda är förälskade.

Hon gick dagen därpå till sin mor för att fråga henne om hur hon skulle göra. Lydia bjöd på en kopp te och berättade i dess rökångor, likt en gammal häxa i färd med att blanda ihop en trolldryck, att vissa män var tokiga på ett sätt som är svårt för kvinnor att förstå.  
- Hur menar du?
- Jag kan inte förklara det eftersom jag själv inte förstår det. Men kanske har han träffat någon annan, och berättar det inte för dig för att han vill ha kvar dig som reserv utifall den relationen inte fungerar. Eller så sitter han och tigger på gatan och skriver inte till dig för att han skäms över att inte kunna försörja dig om ni skulle få för er att gifta er.  

Hon började så småningom träffa andra människor och andra män. Hon gifte sig med en av dem som hette Ivar Larsson, som var några år äldre än hon själv, och redan färdig lärare som undervisade på högstadiet.  

En dag några år senare läste hon i tidningen att Barack Obama blivit omvald som president i Amerika. Hon fick då ett telefonsamtal från en läkare som berättade att hennes far var död. Han hade fått en hjärtattack hemma i Stjärnvik. Eftersom hennes far var en känd man i kulturkretsar skrev man om det i alla dagstidningar och folk hon inte kände skrev och ringde till henne för att beklaga sorgen. Hon gick på begravningen. En vecka efter faderns död fick hon ett mejl från Ragnar. Det hade då gått tio år sedan de hade hörts vid och Marianne, som sedan länge var färdig med sin utbildning och hade börjat arbeta som lärare, hade börjat förlika sig med tanken på att han nog var död han också.

Kära Marianne,
jag beklagar sorgen. Jag vet hur mycket du älskade din far. Du berättade det aldrig för mig med dem orden men det märktes när du talade om honom. Jag hoppas att begravningen blev en värdig ceremoni.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit till dig tidigare. Jag klarade inte Juristprogrammet. Jag överlevde inte ens en termin. Jag hoppade av och arbetar nu på Burger King. Den största anledningen till att jag inte har hört att mig är att jag skämdes över att inte ha klarat av utbildningen. Jag försökte hela tiden skriva till dig men fick aldrig iväg något. Jag ville inte ljuga för dig men ville heller inte att du skulle se ner på mig. Om vi gifter oss kan jag inte försörja oss på min lön. Förutsatt naturligtvis att du fortfarande skulle vara intresserad av det.

Har du lust och möjlighet att ses någon gång? Om du visste hur mycket jag har saknat dig.

Med vänlig hälsning,
Ragnar Ljungberg

Ragnar… varför skriver han nu när det ändå är alldeles för sent? Vad ville han? Skulle hon bry sig om att svara på mejlet? Hon såg på affischerna som han hade köpt till henne och hon fortfarande hade kvar och nu hade ramat in.
Marianne och Ragnar
En skoluppgift. En text baserad på Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken. 
Loading...
Luften dallrade av hettan. Innehållet i de tre glasen framför dem kokade nästan. De satt vid ett bord på uteserveringen till ett konditori. Alla bord i skuggan var upptagna. Det var en så anspråkslös liten stad och dessutom en sketen måndag så dem hade räknat med att det skulle vara tomt nog för att prata ostört och bekvämt. En av dem, en ung man, satt och darrade och den andra, en ung kvinna, låg utslagen mot bordsskivan mens den tredje, Ivar, som var äldre, satt uppflugen med en pyrande cigarrett i vant grepp, utan tillstymmelse till negativ påverkan av det extrema klimatet. Han tycktes snarare absorbera värmen och göra den till sin egen. Röken från hans cigarett singlade stillsamt iväg i den nära nog vindstilla luften.
- Jag önskar att du kunde förmå dig att ta platsen, Eric. Jag och din syster älskar dig och vill att du ska må bra, sa Ivar.
Eric, som den yngre mannen hette, hade inte sagt ett ord sedan de kom dit. En tekaka som någon beställt åt honom låg orörd framför honom på en assiett. Fysiskt liknade han en nyligen befriad fånge från ett koncentrationsläger och hans ansiktsuttryck var även det passande en sådan erfarenhet, av världens lidande personifierad.  
- Jag mår bra, sa Eric mer till bordet än vännen eller systern på andra sidan av det. Ivar skrattade till.
- Jag ber om ursäkt men, jo tack, det syns ju. Det är trettio grader och du bär en tjock vinterjacka men huttrar ändå.
Systern satte sig upp med armbågarna stödda mot bordet.
- Lyssna på honom, för Guds skull. Kan du inte bara pröva det ett tag? Jag är säker på att du kan hoppa av om det inte känns rätt för dig.
- Jag vill inte behöva sjukskriva mig från kurserna jag läser nu. Jag har hört att man måste ta ledigt från arbete eller studier om man ska gå där.
Systern suckade ljudligt.
- I stort sett alla kurser ges igen, sa Ivar, i motsats till vårdplatser på ätstörningsmottagningar och chansen att tillfriskna från en ätstörning, som är sällsyntare.
Hans syster gick för att köpa något mer att dricka. Det blev tyst en stund. Eric kände kylan som kom inifrån honom själv och lukten av nybakat bröd och bullar inifrån konditoriet, vars dörr stod på glänt. Han kände likartade söta dofter från andra bord på uteserveringen. Han försökte komma ihåg när han senast ätit en kanelbulle, men misslyckades. Han tänkte sedan på hur rädd han hade varit när han vaknade på golvet i sin studentlägenhet för en månad sedan. Han hade svimmat och förlorat sex timmar. När han vaknade kräktes han otaliga gånger. Han ringde efter en ambulans under en paus i spyattackerna och han låg inne på sjukhuset med dropp i två veckor. Anledningen till att han svimmade och kräktes var natriumbrist, alltså hans eget och hans bisarra tränings- och matvanors fel. Då insåg han att han hade ett problem. Men han trodde och hoppades att han skulle kunna bli frisk utan att gå till någon mottagning. Han skämdes över att ha en sjukdom som vanligen drabbar kvinnor.  
- Du har rökt så länge vi känt varandra och jag har aldrig sagt nåt om att du borde sluta för att må bättre. Vad har du då för rätt att lägga dig i mina ovanor?
Ivar fimpade cigaretten och lade fram ena handen på bordet och Eric gjorde likadant. Ivar kramade om hans hand med båda sina.
- Eftersom du inte har nån egen tänkte jag att du kunde få lite av min värme. Du har rätt. Jag har egentligen ingen rätt till det alls, men din syster bad mig prata med dig. Och du, kid, är det inte jobbigt att frysa hela tiden?    
Vinter
Titel: Vintersolstånd.
Loading...
En kaja smet in genom fönstret, och försvann med min själ
Nu är jag ett skal, en tragisk figur, tröstäten intill liknandet av en säl
Vimmelkantig av abstrakt pulserande hjärta, börjar vagnshjulen fatta fart
Tar oss igenom en tunnel av måsten, ofattliga beslut, död, de’ va på fan, så rart
Smäda till dig själtjuven och få den tillbaka, det är det enda raka

En kaja smet in genom fönstret, och försvann med min själ
När man är lycklig, får man höra att man ser ut som om nån gått ihjäl
Min själlösa gestalt krävde hjälp, jag bad men förmådde inte tro
På en högre makt som fanns bara för att hålla mitt bräckliga psyke intakt
Smäda till dig själtjuven och få den tillbaka, det är det enda raka
En liten fågel slog sig ned i min björk
Dess sång var en fröjd för mänskligt öra
För en stund – sinnesro
Den hoppade uti min handflata, med förförande blick
Den påminde om dig

Innan jag hunnit uppfatta en rörelse var den borta, seglandes på vindarna
Jag mindes dess melodi
Den ringde i mitt huvud ett slag
Sedan den öronbedövande tystnaden
Den påminde om dig
Most of the time
My glass is filled with rubble,
Most of the time
I just laugh and say “make mine a double”,
The world ain’t got me licked,
It can't get me crazy,
No matter how many times I get kicked,
Most of the time

Part of the time
Tears ain’t blinding my sight,
Part of the time
I’m in my shining armor, ready for another fight,
I’ll walk this road ‘til my eyes begin to bleed,
‘til my chains’ve been scattered an’ I’ve been freed,
’til I’m right behind the sun,
Where I can smile gently, at any an’ everyone,
Part of the time

Most of the time
I’m afraid of nothing, neither ‘live nor dead
Most of the time
I know exactly what’s true, of the thoughts in my spinnin’ head,
Though my stupidity’s shoes are a-blazin’
My heart wears a body, crushing the dullness facin’
Most of the time

Part of the time
Existence’s but a dirty trick,
Part of the time
Happiness come suddenly an’ leave just as quick,
Them trouble’s a-draggin’ my brain about,
I wanna do like Hitler an’ blow the darn thing out,
I don’t even want a place in mankind,
Everything’s designed to make you lose your mind,
Part of the time

Most of the time,
I just wanna pass it by, without too many a bust,
Most of the time
I’m satisfied with my lie, and there’s folks I can trust,
Most of the time
I’ve got the moon, and I’ve got the cheese,
Most of the time,
I’ve got the whole damn nation on its knees,
I don’t run, I don’t hide and I don’t pretend,
I manage to think none of this crap matters in the end,
Most of the time

deviantID

bokugakowai
Christina
Artist | Hobbyist | Varied
Sweden
Interests
1. What are you going to do different in 2016 compared to 2015?
I am going to start training on the gym two days a week. 

2. Is there anything you missed in 2015 that you want in 2016?
Travel. 

3. Biggest wish right now?
To get something I've written published. 

4. What movie/TV series/album/book/game do you look forward to?
The hateful Eight. 

5. What will you do to get better in your craft?
Read more. Also, I will try to make writing more of a habit and write something every day. 

6. What will you do to get closer to your hopes and dreams?
Try to make writing a habit more than it has been for a while. 

7. What one thing would you like to do in 2016?

Write

8. If 2016 was your last year alive what would you do?
Write a will and write letters to those I love.

9. What do you want more of in 2016?
Confidence, money, writing

10. What do you want less of in 2016?
Sadness, anxiety 

11. At the end of 2016 where would you like to see yourself both career wise and in your personal life?
Career: No idea
Personal life: Finished with a novel and ready to send it off to publishers. 

12. Do you see any changes coming or will your life stay the same the coming year? Explain your reasoning.
I guess it will stay pretty much the same. I will try to make time write more, though. 

13. If you could be someone else in 2016, who would you be and why?
I would love to be any skilful and published author that I admire. Why? Because I envy them.   

14. What will you do to make the world a better place in 2016?
Continue to give to charity when I can. 

15. What would you like to dare to do in 2016?
Ask a certain someone for a date. 

16. Sum up your goal/dream/hope for 2016 in one sentence.
I will try to write more. 
  • Mood: Depressed
  • Reading: Light in August - William Faulkner

AdCast - Ads from the Community

×

Comments


Add a Comment:
 
:iconcricketumpire:
cricketumpire Featured By Owner Feb 3, 2016  Hobbyist Photographer

Thank you so much for choosing to watch my work on dA Christina      :icontftdwplz:


Totally appreciated my new friend    :tighthug:

Reply
:iconbokugakowai:
bokugakowai Featured By Owner 1 day ago  Hobbyist General Artist
You're welcome, my friend. :hug:
Reply
:iconlambii:
Lambii Featured By Owner Feb 1, 2016
Tackar så mycket för watchen! X3 :hug:
Reply
:iconbokugakowai:
bokugakowai Featured By Owner Feb 1, 2016  Hobbyist General Artist
Ingen orsak. :hug: 
Reply
:iconcricketumpire:
cricketumpire Featured By Owner Jan 12, 2016  Hobbyist Photographer
A New Year for us all  - New year 2016 -  may it burst into new life and prosper for you as I'd expect 
the tree from "As the old year retires..." to do  Wing Tree Icon  Thanks for the fave Summer Time...

                          Please do keep on watching Christina???    :) (Smile)
Reply
Add a Comment: